Våren 1992 när jag bara hade ett par månader kvar av lumpen råkade jag ut för ryggskott en morgon. Blev liggande två veckor i sängen varav en vecka med plywoodskiva under madrassen för att det skulle bli lite mer stabilt. Efter att jag blev bra fick jag ingen introduktion till sjukgymnastik för att förebygga framtida problem.
Kommande år framåt var det inga problem förrän 1998 då jag igen fick problem med ryggskott. 3 månaders sjukskrivning blev resultatet. Jag fick också reda på att man kunde rätta till det men det skulle då innebära steloperering och naturligt vis fanns det en risk med att det inte skulle innebära någon större förbättring. Mina problem var inte så stora men om de blev större så skulle man ta tag i det och operera. Utöver denna information så upprättades ett träningsprogram hos sjukgymnasten och jag följde det slaviskt under en tid därefter. När man sedan fick fullt upp så orkade man inte längre fortsätta med träningen. Trots detta så höll jag mig frisk utan större problem. Lite ont hade man ibland men inte så farligt. Som man säger så hade man mer eller mindre bra dagar.
När jag sedan 2002 började på universitetet och lärarutbildningen så satte jag igång med träning igen och kände mig ganska okej trots allt. Tyvärr hade man inte alltid tid att träna för fullt.
Ibland hände det att man hade ordentlig värk men för det mesta så var det inte så farligt.
För 6 år sedan började jag att köra taxi. Efter något år så började de stora problemen. Vissa dagar hade man sån värk att man knappt kunde ta sig ur sängen. Det kunde till och med hända att jag fick krypa ur sängen för att ta smärtstillande.
Det enda vårdcentralen gjorde var att remittera mig till sjukgymnast och ta smärtstillande. Nu mera kände jag igen smärtan och kunde konstatera att det bara var smärta i musklerna och kunde lösas med lite piller och träning. Så fortsatte det av och till utan större undersökningar för att se vad orsaken var. Det enda som har konstaterats sedan åratal tillbaka är att jag har en kota i ländryggen som kunde vrida sig ur läge när den känner för det. Jag fick lära mig att rätta till detta för att slippa komma till sjukgymnast varje gång.
Under de senare åren har man verkligen lärt sig att leva med ryggproblem och smärtan som finns i musklerna kring ländryggen. Man har som sagt mer eller mindre bra dagar men har aldrig varit helt bra de senaste 15 åren.
Så i början av januari 2013 slog det till igen och denna gång ordentligt. Sökte efter ett par veckor upp sjukvården då jag hade varit sjukskriven på egen hand och behövde läkarintyg för fortsatt sjukskrivning. Det var så ordentlig smärta att jag inte kunde köra bil mer än 20-30 minuter och det fungerar ju inte som taxichaufför.
Det började med 2 veckorssjukskrivning och fyra olika smärtstillande som brukar hjälpa och ett akutbesök på röntgen. Resultatet var att de så en förändring på diskarna så nu visste man lite. Tyvärr kände jag ingen förbättring eller hjälp av pillren så när det var dags för uppföljning så blev det ytterligare en månad hemma och ännu kraftfullare piller. Det blev morfinpiller så mycket kraftigare kan man knappt få tag på. En mycket mild hjälp med nästan ingen smärtstillande effekt alls. Mycket snart blev det att öka på dosen i väntan på att få komma till röntgen. Dagarna innan sjukskrivningen skulle gå ut åkte jag till upp till röntgen en andra gång för att få prova på magnetröntgen. Här kunde man se betydligt mer och nu har man ett bättre resultat att gå på. På röntgen kunde man konstatera följande:
Normalt höga kotkroppar.
Degenerativa förändringar i samtliga lumbala nivåer och nedre thorakala nivåer. Litet centralt diskbråck TH 11 – TH 12 utan påverkan på nervstrukturer.
Minimalt vänstersidigt paramediant diskbråck[1] i nivå L2-L3, diskbråcket tangerar den vänstra L3-roten.
Buktande disk L4-L5 som tillsammans med facettledspålagringar[2] ger lätt förträngning av laterala recesserna bilateralt, något mer på vänster sida där L5-roten kan vara påverkad.
Kraftigt höjdreducerad disk L5-S1 med framför allt foraminal diskbuktning[3], tillsamman med facettpålagringar skapas lätt foraminal stenos bilateralt[4].
Detta var min första dom som jag någonsin fått. Med hjälp av detta skickades en remiss till ortopeden i Umeå och nu för första gången hade jag en förhoppning att bli av med min smärta som denna gång ligger centralt i ryggraden och inte bara i ländryggens muskler.
Efter två veckor fick jag klart på telefon att de skrivit ett svar men jag fick inte reda på det utan var tvungen att kontakta min läkare för svaret. Det var bara att sätta sig och åka dit och vänta över 1 ½ timme. Det svar som ortopeden skrivit var kort och gott att de inte skulle göra något åt mina problem för de är för små.
I och med detta svar föll hela min värld samman och förhoppningarna om att någonsin bli av med mina problem och med smärtan försvann helt och hållet.
Nu sitter jag ännu en gång och väntar på att ännu en remiss ska komma fram och att jag ska få tid på smärtcentrum för att kunna hantera min smärta framöver.
Landstinget i Västerbotten rättar alltså inte till grundproblemet utan man ska lära sig att leva med sitt problem. Jag kan anlita en klinik söderut som åtar sig att göra dessa operationer om jag är villig att betala själv. Med tanke på att man betalar skatt, ska inte landstinget kunna ordna så att jag blir frisk? I längden så innebär detta att jag inte kan fortsätta mitt arbete som taxichaufför utan ska utbilda mig en tredje gång på grund av mitt ryggproblem för att i framtiden kunna arbeta. Så nu vet jag inte längre vad jag vill och hur jag ska gå vidare med mitt liv. Det känns som om jag ska vidareutbilda mig hela livet tills jag går i pension. Om så är fallet kommer jag att vara Sveriges mest utbildade pensionär när jag är 65 om det fortsätter på det viset.
Det är inte riktigt så jag vill leva mitt liv. Jag vill kunna jobba och må bra utan att behöva stå ut med smärtan som ryggproblemen medför. Att sedan jobba/utbilda sig på heltid och även hinna med livet samt att träna flera timmar varje vecka för att ens må bra och kanske kunna klara av dagens sysslor är inte var jag kallar att leva. I dagsläget har jag svårt att dammsuga, våt torka golvet, tvätta, diska mm. Allt beror på att det är fel höjd på de sysslor jag ska utföra och då får jag lätt ont i ryggen som dessutom kan sitta i i flera dagar. Det är att känna att man lever, men man mår inte bra. Kanske finns det en utväg och det är att bli sjukpensionär för all framtid. Då slipper man i alla fall problemet med att man måste utbilda sig för att kunna få ett jobb som man kanske kan klara av. Tyvärr så är det inget liv jag vill leva och veta att när jag blir pensionär vid 65 så har jag inget att leva av.
I dagsläget så är allt riktigt jobbigt. Har inte fått några vidare direktiv mer än att jag är sjukskriven och går på smärtstillande. När jag läser en del på nedanstående länkar så ser man att de rekommenderar även vila och träning men inget sådant förekommer än. Vid mer akut variant så rekommenderas operation. Undrar vad de menar med mer akut variant?
Ja det är inte slut än vad jag vet och jag ska försöka kämpa vidare även om det är jobbigt. De två månader som gått än så länge sedan första kontakten med sjukvården har varit ordentligt jobbiga. Har funderat mycket med tanke på att det inte skett någon förbättring än. Funderingar har pendlat mycket. I helgen bland annat orkade jag inte ta mig upp då det bara fanns en utväg och det var att jag skulle ha mer ont och det kände jag inte för.
Allt detta som man varit med om på senare tid har gjort att jag har funderat på att ta den ”enkla” vägen ut. Vet att det inte är rätt men när ingen lyssnar och man blir anklagad som den som inte gör vad man kan, gör att det känns rätt att ta den vägen. Just känns det verkligen som den enkla vägen. Det är bara att passa på när man nyss hämtat ut mer piller. Att kliva upp mitt i natten, snabbt hälla i sig en flaska sprit och sedan ta hela den nya asken med smärtstillande. Hjälper det inte så lär man inte känna så mycket om man skär av sig pulsådern. Det borde verkligen göra susen och när allt kommer omkring, det är nog inte så många som saknar en. Ärligt talat känner jag bara till 2 som det ser ut idag med tanke på all skit man får för att man inte gör ”rätt”. Att få all denna skit när man har levt på hoppet att äntligen efter 15 år få bli frisk till att tryckas ner med att de inte kan göra något känns rent av för jävligt. Känns helt enkelt inte rätt och man mår helt enkelt där efter.
Har nu knappt ätit något på 3 dagar för jag känner inte att jag är hungrig.
Detta är vad man kan få för upplevelser i Sverige som säger sig har världens bästa sjukvård. Där kan inte jag hålla med. Möjligtvis att vi har världens bästa sjukvårdssystem men inte världens bästa sjukvård. Om de nu skulle ha rätt så skulle inte behöva gå 15 år med ryggproblem. Man skulle istället få sina ryggproblem åtgärdade så att man kan jobba ordentligt och inte behöva vara sjukskriven.
Kanske kommer det något mer framöver om hur det går för mig och min rygg, eller också är detta det sista jag skriver för alltid. Den som väntar får se.
Jag hoppas verkligen att du har ett bättre liv än vad jag har just nu.
, och inte med genomskinlig plast i rött och grönt som förr. Det är en förbättring även om varningarna mestadels är på engelska, franska, spanska och tyska. Var är egentligen varningarna på svenska så man fattar något? Verkar som om svenskan inte är så vanlig trots att man är i Sverige, ganska konstigt.
Hoppas att det blir bra trots allt.
